Den cirkulära ekonomin, det senaste magiska ordet i miljörörelsens ordbok, lovar materiell tillväxt utan förstörelse eller avfall. Till alla företag och välbärgades glädje kan vi fortsätta konsumera lika mycket som förut, bara vi återvinner. Wow, det låter ju super! Men begreppet fokuserar tyvärr endast på en liten del av total resursanvändning och räknar inte mer termodynamikens lagar. 

Många regeringar, myndigheter, företag och miljöorganisationer har tagit till sig konceptet av den cirkulära ekonomin som en huvudstrategi för att motverka koldioxidutsläpp. Tanken är att resurser ska återanvändas kontinuerligt vilket skulle leda till mindre utvinning och avfallsproduktion. Fokus ligger på återvinning möjliggjord av produktdesign som gör att varor enkelt kan plockas isär. 

Förespråkare av den cirkulära ekonomin vill även utveckla en “alternativ konsumtionskultur” som skulle innebära att vi inte längre måste äga produkter utan låna dem. Exempelvis, en kund skulle inte betala för ljuskällor utan för själva ljuset, medan företaget förblir ägaren av ljuskällorna och betalar elräkningen. En produkt skulle därmed bli en tjänst vilket anses uppmuntra företag att förbättra livslängden och återvinningsgraden av deras produkter. 

Den cirkulär ekonomin presenteras som ett alternativ till den “linjära ekonomin”, faktumet av industriella samhället omvandlar värdefulla resurser till avfall. Även om det inte finns något tvivel om att den nuvarande industriella modellen är ohållbar så är frågan hur annorlunda denna så kallade cirkulär ekonomi skulle vara. 

Flertalet vetenskapliga studier beskriver konceptet som en “idealiserande vision”, en “mix av olika idéer från olika domäner”, eller en “vag idé baserad på pseudovetenskapliga begrepp”. Det finns tre huvudsakliga punkter av kritik som är viktiga att känna till. 

Återvinningsprocesser av industriella produkter är långt ifrån 100% effektiva. En cirkulär ekonomi är inget nytt. På Medeltiden gjordes gamla kläder till papper, matavfall gavs till hönor och grisar, och nya byggnader skapades från resterna av gamla byggnader. Skillnaden från då och nu är vilka resurser som används. Innan industrialiseringen var nästan allt gjort av material som antingen var komposterbart (t.ex. trä, halm, eller hampa) eller enkelt att återvinna eller återanvända (sten, järn, tegelstenar). Moderna produkter består av en mycket bredare mängd olika material som inte är komposterbara eller enkla att återvinna. Exempelvis kan endast 30% av materialen i en fairphone 2, som designats för att vara återvinningsbar och ha längre livslängd, faktiskt återvinnas. Studier av LED-lampor visar på liknande resultat. Ju mer komplex en produkt är desto fler steg och processer krävs för att återvinna den. I varje steg av denna process förloras energi och material. Vad gäller elektronik så är själva produktionsprocessen faktiskt mycket mer resurskrävande än utvinningen av råmaterialen. Och även om vissa plaster faktiskt återvinns så är det en process som producerar material av lägre kvalitet och snart hamnar i avfallsströmmar. Den låga effektiviteten i återvinningsprocessen är i sig självt tillräckligt för att rasera grunden på vilket konceptet om den cirkulära ekonomin står. Förluster i återvinningsprocessen kräver alltid kompensering med än mer utvinning av planetens resurser. Återvinningsprocesser kommer förbättras över tid men återvinning utgör alltid en avvägning mellan maximal återhämtning av material och minimal energianvändning. 

Hela 20% av total resursanvändning globalt består av fossila bränslen. Mer än 98% av dessa förbränns som en källa för energi som aldrig kan återanvändas eller återvinnas. Som mest kan spillvärmen från generering av elektricitet kan användas istället för andra värmekällor. När energi överförs eller omvandlas minskar kvaliteten (termodynamikens andra sats). Exempelvis, det är omöjligt att att driva en bil eller ett kraftverk med spillvärmen från en annan. Därför kommer det alltid finnas ett behov att utvinna nya fossila bränslen. Och återvinningsprocesser kräver också energi, både för transportering av material och själva återvinningen. Förespråkare av den cirkulära ekonomin kommer då svara att vi ska skifta till 100% förnybar energi. Men detta gör inte cirkeln rund, för att bygga och underhålla förnybara energiinstallationer och tillhörande infrastruktur krävs både energi och material. Och teknologier för att fånga och lagra förnybar energi vilar ofta på material som är svåra att återvinna. Därför återvinns inte solpaneler, vindturbiner eller litiumbatterier utan hamnar i avfallshanteringen. 

Den globala resursanvändningen, både energetiskt och materiellt, fortsätter att växa för varje år. Resursanvändningen ökade med 1400% över det senaste århundradet: från 7 gigaton (Gt) år 1900 78 Gt år 2010. Det är en ungefärlig tillväxttakt på 3% per år, mer än dubbla takten för befolkningsökningen. Tillväxt gör en cirkulär ekonomi omöjlig, även om alla råmaterial återvinns och all återvinning var 100% effektiv. För att kompensera för det måste vi kontinuerligt utvinna mer resurser. Skillnaden mellan efterfrågan och utbud är större än du kanske tror. Om vi ser till hela livscykeln hos resurser så blir det uppenbart att förespråkare för en cirkulär ekonomi endast fokuserar på en väldigt liten del av hela systemet och därmed missförstår hur det fungerar. 

En avsevärd andel av alla resurser, cirka en tredjedel av totalen, varken återvinns, förbränns eller dumpas utan ackumuleras i byggnader, infrastruktur och konsumentvaror. År 2005 användes 62 Gt resurser globalt. Hela 30 Gt av dessa resurser gick endast åt för att skapa materiella varor, varav 4 Gt användes för att skapa produkter som varar mindre än ett år (engångsartiklar). Och 26 Gt ackumulerades i byggnader, infrastruktur och konsumentvaror för mer än ett år. Samma år förbrukades 9 Gt av resurser för att skapa materiellt kapital. Det totala mängden avfall som kunde återvinnas var endast 13 Gt varav endast en tredjedel effektivt kunde återvinnas. Endast 9 Gt hamnade i deponier, förbrändes eller dumpades och det är dessa 9 Gt som den cirkulära ekonomin fokuserar på. Men även om allt det återvanns, och om återvinningsprocessen var 100% effektiv, skulle cirkeln fortfarande inte vara sluten eftersom 63 Gt råmaterial och 30 Gt i materiella produkter fortfarande skulle behövas. 

Så länge som vi fortsätter att ackumulera råmaterial kommer föreställningen om att kunna stänga den materiella livscykeln bestå som en illusion, även för material som i princip är återvinningsbara. Exempelvis, återvinningsbara metaller kan endast tillhandahålla 36% av den årliga efterfrågan för nya metaller även om metaller har en relativt hög återvinningsförmåga på cirka 70%. Vi använder fortfarande mer råmaterial i systemet än vad som kan göras tillgängligt genom återvinning och därför finns det inte tillräckligt med återvinningsbara råmaterial för att förhindra en kontinuerligt expanderande extraktiv ekonomi. 

En mer ansvarsfull användning av resurser är såklart en utmärkt idé men för att åstadkomma det krävs mer än bara återanvändning och återvinning. Eftersom 71% av alla resurser som används inte kan återvinnas eller återanvändas (44% som är energiresurser och 27% som ackumulerats) kan vi endast minska bördan genom att minska den totala användningen. 

En cirkulär ekonomi skulle därför kräva att vi använder färre fossila bränslen (inte samma sak som att använda mer förnybara) och att vi ackumulerar färre råmaterial i form av varor. Och viktigast av allt, vi måste skapa färre prylar: färre bilar, färre mikrochip, färre byggnader. Detta skulle resultera i en dubbel vinst, vi skulle behöva färre resurser medan tillgången på kasserade material tillgängliga för återanvändning och återvinning skulle fortsätta att växa för många år framåt. 

Det verkar osannolikt att förespråkare för den cirkulära ekonomin kommer acceptera dessa extra villkor. Konceptet om den cirkulära ekonomin är skapat för att anpassa hållbarhet efter ekonomisk tillväxt. Till exempel har EU uttryckt det som att den cirkulära ekonomin kommer uppmana till hållbar ekonomisk tillväxt. 

Även de begränsade målen inom den cirkulära ekonomin, total återvinning av en liten andel av resurser, kräver ett extra villkor som många förespråkare antagligen inte kommer hålla med om: att allt återigen görs med trä och enkla metaller utan användning av syntetiska material, semi-konduktörer, litiumbatterier eller kompositmaterial.

Jorden är ett komplext dynamiskt system. Jordsystemets dynamik kan förstås i termer av banor mellan olika tillstånd separerade av trösklar som kontrolleras av icke-linjära processer, interaktioner och återkopplingar. Över de senaste 1,2 miljoner åren har Jorden befunnit sig i en bana som växlat mellan tillstånd av istid och varmperiod. Den nuvarande temperaturförändringen 1,2°C ovan förindustriell nivå har redan puttat ut Jorden ur denna bana och förhindrat en ny istid.

Jorden är en vattenplanet och otroligt trögrörlig. Tidsförskjutningen mellan orsak och verkan, mellan utsläpp och slutgiltig temperaturförändring, är stor. Den totala uppvärmningen från en stor utsläppspuls kan ta årtionden eller århundraden att realiseras. Resultatet av detta faktum är att observerade temperaturförändringar endast representerar en del av den slutgiltiga uppvärmningen från nuvarande utsläpp.

Det gör situationen mycket allvarlig vad gäller Jordens framtida klimat och mänsklighetens överlevnadschanser. Eftersom vetenskaplig forskning visar på att en temperaturökning över 2 grader Celsius skulle kunna utgöra en tröskel som vi inte får passera om vi vill att den globala civilisationen ska överleva. Om vi passerar denna tröskel skulle det kunna sätta igång abrupta förändringar i klimatsystemet som i sin tur skulle kunna sätta igång starka självförstärkande processer som kan orsaka snabb uppvärmning bortom mänsklig kontroll. 

Därför kommer mänsklighetens handlingar det kommande årtiondet spela en avgörande roll för vilken bana Jordsystemet kommer följa flera hundra till tusentals år framöver. Endast drastiska utsläppsminskningar och kolupptag på en global nivå kan förhindra att Jorden rör sig mot ett växthustillstånd om 4-5°C uppvärmning. Ett tillstånd som anses vara inkompatibelt med en organiserad global civilisation. 

Uppskattade temperaturförändringar från snabba och långsamma återkopplingar vid en fördubbling av CO2, från 280 ppm till 560 ppm, över tid. Källa: Schmidt, 2016

Budskap: Jordens klimat är sannolikt mer känsligt för forceringar än standardscenarier av framtida uppvärmning antar

Sverige har totalt tappat sin självförsörjningsförmåga på mat och är i dagsläget helt beroende av importer som både belastar klimat och miljö runt om i världen. Det utgör både en säkerhetsrisk och förhindrar äkta framsteg, om vi räknar in vår konsumtions påverkan, inom miljöområdet. 

Ungefär 50% av de livsmedel som vi konsumerar idag kommer från Sverige, en siffra som sjunkit från 75% år 1990. Detta beror på ett antal idiotiska beslut som fattats av landets politiker. Exempelvis har vi väldigt höga hälso-och miljökrav på landets bönder, vilket är bra, men samtidigt har Sverige skrivit under EU lagar som gynnar utländska varor som inte följer samma hårda krav och pressar ner priserna. Och svenska konsumenter har länge prioriterat pris framför kvalitet vilket slagit hårt mot landets bönder. Det är som om landets politiker säger en sak men menar något annat och motverkar det hållbara lantbruket. Nu har förvisso Regeringen antagit en nationell livsmedelsstrategi som ska öka den inhemska produktionen men det kommer ta lång tid innan den får någon genomslagskraft. Jämfört med t.ex. Finland som alltid har prioriterat en inhemsk försörjningsförmåga ligger Sverige långt efter. 

Förutom mat är vi också helt beroende av importer för att kunna driva eget lantbruk. Vi importerar fossil energi, foder, bekämpningsmedel, utsäde och reservdelar. Även om landets produktion för spannmål, sockerbetor, morötter, ägg och mejerivaror är av godtagbar nivå är vi helt beroende av importer för att klara behovet av frukt, grönsaker och i stort sett allt kött. Trots att vi själva skulle kunna odla mera på hemmaplan.

För att främja ett mer hållbart matsystem måste vi äta svenskt, äta lokalt och välja säsongsbaserade varor. Vi bör även skära ner på köttkonsumtionen en tredjedel. Dessutom måste vi sluta slänga var femte matkasse, matsvinn är en enorm miljöbov. Men jag skulle gå längre än så och säga att alla svenskar bör lära sig mer om odling. Intresset finns redan där eftersom det blivit trendigt, något som återspeglas i bokhandeln. 

För vad vi behöver är inte mer industriellt monokulturellt jordbruk utan holistiskt, diversifierat, jordbruk som följer det ekologiska kretsloppet. Alla kan bidra med sitt egna småskaliga ekobruk på tomter runtomkring i landet istället för meningslösa gräsmattor. Det kan främja den biologiska mångfalden och bidra till ökad kunskap om och kontakt med naturen. Vägrenar, ängar och trädgårdar kan bidra med habitat för en mängd djur som hotas i takt med att öppna beteslandskap och blandskogar ersatts av omfattande monokulturer. Fragmentering av habitat och utdikning av våtmarker har drabbat många arter i Sverige. Att anlägga skogsträdgårdar som härmar naturen, är relativt lättskötta och ger hög avkastning på ätbara frukter och bär mm. främjar samtidigt den biologiska mångfalden. Och endast genom fotosyntesen i ökad växtlighet kan vi på ett säkert sätt binda kol och återställa klimatbalansen. 

Att jordbruket till stor del har blivit beroende av den fossila energin och nu släpper ut mer koldioxid än vad som binds i åkermarken är ett stort problem. Produktionsmedel som konstgödsel, bekämpningsmedel och maskinanvändning bidrar till ökade utsläpp av växthusgaser. Samtidigt utarmas skogar, mark och matjordslagrets kolförråd och förmåga att binda kol ur atmosfären. Det gör även jordbruket extremt sårbart mot störningar i fossila energileveranser eller klimatet. 

Skövling av skogar och överutnyttjande av vatten-och markresurser i samband med populationsökning har genom människans historia lett till stora folkförflyttningar och sammanbrott av hela kungariken. Även det svenska jordbruket stod inför ett sammanbrott i slutet av 1700-talet då det blev svårt att försörja 2 miljoner invånare och många utvandrade till Amerika. Men vi ser det även i nutid, t.ex. Somalia, Syrien, Yemen. Ungefär 50% av all matjord har förbrukats/eroderats bort på Jorden.

I takt med att Sverige fick färre munnar att mätta och det gamla slåtterjordbruket ersattes av växtföljder med baljväxtvallar återhämtade sig jordbruket. Vallodlingar med klöver, som fixerar kväve, gav ett nettotillskott till uppbyggnaden av markens humusförråd och gav tre gånger så stor foderskörd jämfört med tidigare gräsbevuxen ängsmark. Växtföljder, rotation, utvecklades med balans mellan de närande baljväxtvallarna och de tärande grödorna som spannmål och rotfrukter. Mer foder gav i sin tur mer kött och mjölk och mer gödsel till åkern som blev bördigare och gav större skördar. Detta naturgödsel var avgörande för potatisodlingen som försörjde folket under 1800-talet. Mellan åren 1800 och 1900 ökade Sveriges befolkning från 2,3 miljoner till 5 miljoner, dels på grund av stenkolets ankomst som energikälla och dels tack vare högre avkastning på skördar. Fram till 1950-talet var både växtodling och djurhållning anpassad till den egna foderodlingen på alla gårdar. En större del av växtnäringen gick runt i kretslopp mellan mark, grödor, djur och tillbaka till marken. Men detta kretslopp bröts i takt med industrialiseringen och specialiseringen av jordbruket. Och nu måste vi återskapa detta kretslopp för att åstadkomma mer hållbar matproduktion i landet.

Den globala medeltemperaturen har stigit med mer än 1𝆩C sedan den industriella revolutionen. År 2016 var det varmaste året sedan mätningar började 1880, följt av åren 2014 och 2015. Hela 16 av de 17 varmaste åren som uppmätts har inträffat sedan 2001. Detta beror på människans utsläpp av växthusgaser till atmosfären. Snö och is smälter, permafrost tinar, arter dör ut eller migrerar, havsnivån stiger och extrema väderfenomen blir vanligare och mer intensiva. 

De senaste årtiondet har karaktäriserats av ett uppsving i väderextremer. Starka bevis finns som visar på en signifikant ökning i antalet värmeböljor och kraftiga skyfall på en global skala (Coumou et al. 2013, Lehmann et al. 2015). Detta har också reflekterats i ett antal exceptionella och aldrig tidigare skådade klimatextremer över Europa. Exempelvis de extrema värmeböljorna år 2003 i centraleuropa, 2010 i östeuropa/Ryssland och 2018 i norra Europa. Ett mycket beständigt högtryck över Skandinavien, på grund av en försvagad jetström, orsakade höga temperaturer och torka från Maj till Juli. Vilket i sin tur ledde till förlorade skördar, tvångsslakt, och skogsbränder över hela Sverige.

På grund av de snabba förändringarna i Arktis, med försvinnande havsis och avsmältande istäcken som dumpar enorma mängder kallt färskvatten i norra Atlanten, har jetströmmen i norr försvagats och likaså golfströmmen. Det har enorma konsekvenser för Europa som kan tvingas uppleva mer beständigt extremt väder, kraftiga skyfall och torka, och varmare somrar på grund av dessa försvagade strömmar som påverkar vädermönster i hela norra hemisfären. 

Samtidigt som ständigt stigande temperaturer kommer leda till allt mer torrare klimat och tilltagande vattenbrist i södra Europa och hela Medelhavsregionen. Vilket i sin tur negativt påverkar jordbruk och social stabilitet i regionen. Eftersom befolkningsökning fortsatt pågår samtidigt som tillgången till resurser minskar kommer konflikter över kvarvarande resurser antagligen uppstå. Och med det kan migrationsflöden norrut tillta. En trend som vi redan har sett början på. Skillnaden i huruvida flyktingar kan återvända till sina hemländer beror så klart på fred i konfliktområden men även resurs-och klimatvillkor för överlevnad. Utan tillräcklig tillgång på färskvatten finns ingen framtid.

Många områden i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) kommer bli obeboeliga då de förvandlas allt mer till en öken över tid. Detta kommer ske även om vi lyckas begränsa den globala uppvärmningen till under två grader. Det är redan för torrt och varmt i många av dessa områden för att kunna stödja en sådan stor population. Utan tillgång till billig olja för att driva luftkonditionering, vattenpumpar till jordbruk och avsaltning av havsvatten kommer många samhällen kollapsa. Och som vi vet är olja en ändlig resurs som blir dyrare ju mer som förbrukas. Folk som redan spenderar en majoritet av sin inkomst på mat och bensin, vilka ofta subventioneras av staten, kommer inte ha råd med dyrare olja och mat. Så även om det finns olja kvar i marken spelar det ingen roll om den blir för dyr att utvinna. Stater kommer gå bankrutt.

Samtidigt som exodus sker ut ur Medelhavsregionen kommer övriga Europa lida av sina egna energi och klimatproblem som kommer öka spänningarna inom varje land. Få länder är så naiva som Sverige i huruvida Europa kommer lyckas ställa om sina energisystem och samtidigt hantera klimatanpassning och flyktingströmmar i en tid av ekonomisk kris. Detta beror på en felaktig analys över dilemmat vi står inför. Mycket på grund av bristfälliga ekonomiska teorier och ramverk som fullständigt missar energi och andra naturresursers nyckelroll i ekonomin. Fallande nettoenergi från fossila bränslen, och lägre energivinst från vissa förnybara energikällor, begränsar en ekonomins materiella tillväxt. Och det är just detta fenomen som har bidragit till den ekonomiska sammandragning och skulddeflation som vi endast upplevt början på vid krisen 2008. Alla länder som upplever fallande levnadsstandarder och växande inkomstklyftor på grund av dyrare resurskostnader och felaktiga ekonomiska åtgärder som främjar kapital över lönearbete har också upplevt ett uppsving i politisk populism.

Det mycket sorgliga i denna utveckling är såklart att många av de populistiska partier som kommit till makten inte förstår sig på grundproblematiken utan förespråkar fortsatt överexploatering av resurser och fientlighet gentemot andra grupper. Ett primitivt beteende som ofta uppstår när resurser blir knappa men som felaktigt analyseras i termer av ren ideologi. Däremot kan olika typer av fördelningspolitik påverka utfallet av folks missnöje i samhället. Även om en ekonomi stagnerar måste det inte innebära växande ojämlikheter utan är snarare en konsekvens av aktiv fördelningspolitik som främjar en grupp ovan en annan. Oftast överklassen, kapitalägare, ovan arbetarklassen. Upplevda ojämlikheter och orättvisa bidrar till ett ökat begär av radikal politisk förändring hos den breda massan. Därför ser vi att både extremvänstern och högern vinner röster medan mittenpartier förlorar makt. 

Sverige är inget undantag. Vi ser samma utveckling, om än mildare, här som i övriga Europa. Anledning är som jag har beskrivit ovan på grund av systemkritiska skäl. Fördelarna i Sverige är att vi fortfarande har en relativt liten befolkning, välbevarad natur, mildare klimat, mer diversifierad energimix och mer progressiv fördelningspolitik. Men vi har samtidigt växande sårbarheter inom krisberedskap, jordbruket och mycket dålig självförsörjningsförmåga. Vi har även växande inkomstklyftor på grund av att kapitalägare främjats i ett klimat av nollräntor, billiga krediter och uppblåsta bubblor inom börs och bostadsmarknader medan lönearbetare halkat efter. Samtidigt har vi haft en mycket generös invandringspolitik som bidragit till en upplevd orättvisa i samhället som politiker inte lyckats diskutera eller besvara på tillfredsställande sätt. 

Samhället genomgår nu en massiv förändring som antingen kan leda till en mer inklusiv biofysiskt förankrad ekonomi som gynnar hela samhället eller en allt mer resursslösande fossil ekonomi som inte kommer kunna leverera välfärd till alla utan endast gynna en liten elit. Frågan är åt vilket håll vi kommer välja att gå.

Plötsligt, efter senaste IPCC-rapporten, har det blivit normalt att prata om en en global klimatkris. Något som många seriösa forskare länge påtalat verkar nu äntligen ha nått den bredare offentligheten.

Den 9 Oktober kunde vi läsa en ledare i The Guardian (UK) att tidningens syn på klimatförändringarna nu är att vi står inför en akut kris och att det utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten. Och den 12 Oktober sa Al Gore till PBS ungefär samma sak, att vi har en global kris och att det är sant. 

Trots att IPCC-rapporten om +1,5C är alldeles för konservativ, inkluderar inte kritiska återkopplingar i klimatsystemet och underskattar risker, så visar den på hur en 2 graders uppvärmning skulle vara katastrofal för mycket liv på Jorden: korallreven dör ut, miljoner fler människor kommer lida av mat och vattenbrist och havsnivåer som dränker städer. Nuvarande Parisavtalet följer en bana mot 3,4-5C uppvärmning när alla komponenter inkluderas. 

Men även en sådan underskattning av bevisbördan leder till radikala slutsatser. Artiklar har publicerats i Rolling Stone och New York Magazine med titlar som "Whats another way to say we´re f-cked" och "UN says Climate Genocide is Coming. Its actually worse than that". Även FNs generalsektreterare erkänner att vi står inför ett existentiellt hot med den klimatkris vi skapat. 

Men i Sverige har de stora rubrikerna och debatter i riksdagen uteblivit. Man kunde läsa i Veckans Affärer "Forskarlarm: Världen närmar sig hothouse earth utan återvändo" och vi kunde läsa i GP om hur "vår ohämmade konsumtion måste få ett slut" och i DN skriver Björn Wiman om den pinsamma tystnaden i medier och från experter när det är uppenbart att vi står inför en potentiell katastrof. Men i i övrigt hörs mest syrsorna i svensk mainstream media som verkar tappat kollen på verkligheten utanför Sverige, och även inom, för länge sedan. Samtidigt står politikerna stilla och trampar luft. Svenska folket har övergetts till detta öde utan att någon förklarat allvaret för dem. Att vi nu behöver en "krisplan likt under krigstid" och mobilisera hela samhället om vi vill undvika katastrofala konsekvenser. Nej, det räcker inte med att folk återvinner och äter vegetariskt en dag i veckan. Det är att lura sig själv. Hela samhället måste ställa om och folket måste kräva det av sina politiker. Men än så länge verkar det som att endast 15-åringar och ett fåtal ansvarsfulla vuxna har tagit till strejker för att visa sitt missnöje, och även det är som i vanlig svensk ordning "i god ton". 

De som påstår att Sverige är ett progressivt land måste lära sig skämmas, för detta är inte längre sant. Vi konsumerar mer resurser per capita än de flesta andra länder i världen och vi har inte längre politiker som ser till folkets bästa utan nedmonterat både försvar, vård, skola och många andra viktiga institutioner till fördel för en liten överklass som blivit rikare med arbetarklassen fått lida. 

Hur kommer det sig att det inte finns någon gemensam vision när vi vet vad vi måste göra? Till och med barn inser hotet vi står inför så hur kommer det sig att allmänheten och politikerna inte gör det?

Kollaps av imperier eller civilisationer är ett välkänt och mycket studerat ämne. I många fall erbjuder inte historiska artefakter tillräckligt mycket information för att tyda dessa fenomen men i vissa fall är det möjligt att kvantifiera dem i termer av t.ex. territorium som den centrala makten kontrollerade eller det ekonomiska systemets produktion. Många av dessa studier har kunnat uttyda hur systemet kollapsade relativt snabbt i jämförelse med hur lång tid det tog att bygga upp civilisationen. Ett beteende som Jared Diamond definierar som “en drastisk minskning i mänsklig populationsstorlek och eller politiskt/ekonomisk/social komplexitet över ett omfattande område, över en längre tid”

Trots det har det hittills inte funnits någon generell kvantifierbar teori om varför och hur civilisationer faller. Även om Tainters teori om varför komplexa samhällen kollapsar (1988) erbjuder en första aning om en mer generell teori så har det hittills varit svårt att kvantifiera. Men en studie av Bardi et al. (2018) fyller nu detta gap genom att använda sig av systemteori och dynamiska modeller som bygger vidare på Tainters teori om avtagande marginalnytta på komplexitet. 

Komplexitet, enligt Tainter, refererar till t.ex. ett samhälles storlek, antalet och särskildheten av dess delar, variationen av specialiserade sociala roller, komplicerad infrastruktur, och variationen av mekanismer för organisering av dessa till en enhetlig, funktionsduglig helhet.

Enligt Tainter så är mer komplexa samhällen dyrare i drift än enklare sådana, vilket kräver ökade resurstillgångar per capita. Fortsatta investeringar i sociopolitisk komplexitet når till slut en punkt då fördelarna med sådana investeringar börjar avta, först gradvis, sedan med accelererad kraft. Därför måste samhället allokera mer och mer resurser för att behålla ett utvecklande samhälle samtidigt som en högre andel av dess investeringar ger allt lägre avkastning. Avtagande marginalnytta är ett återkommande fenomen inom sociopolitisk evolution och för investeringar i komplexitet. 

Avtagande marginalnytta kopplat till energi, som krävs för alla ekonomiska aktiviteter, kan ses som en tröskeleffekt i komplexa sociala dynamiska system. Likt hur ett fiskbestånd plötsligt kollapsar på grund av förlorad resiliens, pga överfiske och övergödning mm, och återhämtar sig långsamt eller inte alls. Ungefär hälften av världens fiskebestånd är idag förbrukade men trots det fortsätter vi att tråla havsbottnar och slänga 50% av fisken som fångas. Ett uppenbart ohållbart beteende.

En modell som visar hur ekonomin, byråkratin och förorening växer i takt med att energiresurser förbrukas. För att sedan nå en kulmen när resurserna blir för dyra, marginalnyttan av ökad komplexitet avtar, och ekonomin minskar och efter en tidsförskjutning även byråkratin. 

Förbrukningen av silverinnehållet i mynt startade i slutet på första århundradet AD och fortsatte långt in på tredje århundradet AD för att sedan falla. Från den stunden blev imperiets sociala struktur, som armén, så kostsamma att det blev omöjligt att behålla dem på samma nivå av organisation och storlek som tidigare. Detta fenomen visar på avtagande marginalnytta på komplexitet. Staten blir större och fler och fler större icke-producerande sociala strukturer (typ myndigheter) krävs för att hålla den uppe. Detta är sant tills kostnaderna att upprätthålla byråkratin och armén blir för höga. Och samhället faller. Alla blir fattigare och ojämlikheterna ökar i takt med att eliten roffar åt sig av kvarvarande resurser samtidigt som arbetarklassen krossas under skatter och fallerande infrastruktur. Det syns även i politiken som blir dysfunktionell. Galna kejsare som Nero. Brist på mat och rent vatten mm gör att folk till slut flockar ut ur städerna. Samtidigt tar "barbarer" tillfället i akt och plundrar det sista rikedomarna.  Vi ser detta beteende idag fast i USA. 

Så länge som samhällen exploaterar resurser ohämmat, som fokus på att maximera fångst i fisket, är kollaps oundvikligt även om resursen är förnybar i teorin. Endast visdom att förvalta och planera för framtiden kan undvika detta öde. Något som, tyvärr, sällan förekommit i mänsklig historia. Något som vår nuvarande civilisation inte lyckats med och vi vet alla vad som hände med Romarriket.